För första gången var det för oss dags för en höstpaddling och för första gången skulle vi paddla en å vi inte inventerat innan: Grundan. Vi skulle enbart göra en endagspaddling utan övernattning. Att paddla på hösten är något av en chansning. Är det kallt och regnigt blir turen snabbt lite väl bister. I oktober kommer mörkret ganska tidigt vilket gör att vi måste nå mål i god tid. Dessutom skulle vi vara ute i älgjaktstider.

Tidigt på morgonen gav vi oss iväg i mörkret. På grusvägarna in till Stavsjön var det en hel del aktivitet i skogen; älgjakten var i full gång. Vi hade tagit med oss knallgula reflexvästar så att jägarna inte skulle förväxla oss med 20-taggaren.

Vi var på plats runt 10-tiden efter att ha dumpat cykeln vid Kattsäterberget. Vi packade vi våra kajaker och rullade ner dem till startplatsen. Det var rått, kallt och fuktigt och dimman låg som ett lock över Stavsjön. Kontrasten mot paddlingen av Tennan var slående. Det hade spåts ganska fint väder denna dag, så vi hoppades på att solen skulle titta fram vad det led.

Det kändes lite obekvämt att glida ut i myrmarkerna i kyla och fukt och snabbt efter sjösättning kröp kylan in i ben och armar. Fingrarna blev så avkylda så att finmotoriska moment som att få sittbrunnsöverdragen att fästa runt sittbrunnen nästan var omöjligt.

För att ta oss till Grundan blev vi tvungna att korsa Stavsjön, paddla genom ån Noran och korsa Kvarnsjön. Till en början hade vi svårt att hitta inloppet till Noran. Vi paddlade hit och dit innan vi insåg att inloppet faktiskt var de sumpmarker först gissade på. Det gick att hitta en å-fåra, men vi fick ofta kliva ur flytetygen och dra dem på sumpmarken eftersom ån var igenväxt. 

När vi släpade kajakerna på sumpmarken gungade marken för varje steg man tog! Vi fick vara försiktiga i varje steg vi tog så inte vi gick igenom. Vi såg också till att vara inte långt ifrån varandra ifall någon absorberades av gungflyet.

Till slut nådde vi Kvarnsjön. Vi hade nu varit i gång ett tag och kylan var inte längre ett problem.

Det var vindstilla och dimman låg fortfarande tät över sjön. Det var fortfarande råkallt och allmänt ogästvänligt, men samtidigt var det en härlig känsla att vara ute mitt i oländig vildmark och få uppleva höstskogen.

Inloppet till Grundan var, liksom Noran, tillstora delar igenväxt och det blev till att släpa kajakerna. Inledningen av Grundan var liten som en bäck och opaddlingsbar. Det blev ett långt släp över grusvägen och en liten bit söderut tills vi kom till ett myrparti där vattendraget bredde ut sig. Här fortsatte vi paddla.

Till vår stora glädje hade det börja spricka upp och solen tittade fram. Härligt!

Paddlingen söderut fortsatte sedan genom fina myrmarker. Grundan är inte en stor å men fullt paddlingsbar. Dessutom, ju smalare å desto mer intensiv vildmarksupplevelse. Solen hade kommit för att stanna och bidrog starkt till riktigt härlig paddling .

En stor skillnad i att paddla på höst jämfört med vår är ljuset. Trots strålande sol är ljuset matt och lite disigt. Ett silvergrått skimmer lägger sig över landskapet.

Eftersom inte det blev någon tältning denna gång lade vi lite extra energi på att hitta en fin lunchplats. Vi valde att kliva i land väster om Lillberget innan de stora våtmarkerna tog vid. Vi tog god tid på oss, gjorde upp en eld och avnöjt en god portion köttfärssås i strålande höstsol med utsikt över myrvidderna.

Paddlingen genom våtmarkerna fram till den korsande bilvägen var magnifik! Vi gled sakta fram på ån i matt men gnistrande sol. Det var helt vindstilla och därmed helt tyst. Den här tiden på året är ju fågellivet i princip obefintligt och finns ingen vind är det knäpptyst så här långt inne skogen.

Framme vid den korsande vägen fick vi bära kajakerna över vägen och sedan fortsätta. Ån krömp nu och påminde mer om en bäck. Kajakerna såg ut som finlandsfärjor i den smala ån.

Ån började falla mer och var nu grund och verkligen mer bäck än å. Det var fullständigt opaddlingsbart. Vi tvingades till att släpa kajakerna en knapp halvkilometer ända fram till Åtjärnen. Släpet var tufft eftersom terrängen var blockig och kuperad. Dessutom började skymningen redan komma. Vi blev tvungna att lägga på en rem!

Efter att ha tryckt oss igenom skog och sten var vi framme vid Åtjärnen genomblöta av svett. Vi paddlade ut i den lilla tjärnen och insåg att vi måste bryta här. Mörkret var på väg.

Vi paddlade bort till den lilla vändplatsen i norra hörnet av Åtjärnen. Segergesten var givetvis obligatorisk.

Vi gick i land och började rulla kajakerna på våra kajakkärror. Tyvärr hade den ena turdeltagarens kajakkärra fått punktering vilket gjorde transporten ytterst slitsam. Vi släpade kajakerna till vägskälet norr om Mellanberget. En av oss gick sedan iväg för att hämta cykeln och den andre fortsatte med de två kajakerna mot bilen. Det var nu ganska mörkt.

Cykelturen gick bra och bilen var inte sönderskjuten av jägare. Den av oss som släpade kajakerna fick en slita hund på grund av punkteringen. Att stanna i mörkret och vänta på bilen i mörkret kändes dock inte lockande. Det var lika bra att spotta i nävarna och fortsätta. Det blev till slut beckmörkt. Man var trött och sliten efter dagens ansträngningar, men allra värst var nog den allt mer tilltagande hungern. Klockan gick och det blev allt mer oangenämt för vår stackars kajaksläpare ute i mörkret någonstans i de djupa Värmlandsskogarna. Till slut skymtades två billyktor i mörkret och slitet var till ända. Det blev sedan expressfart till Hagfors och närmsta pizzeria!

Att paddla på hösten gav verkligen mersmak men man är starkt beroende av vädret. Regn och kyla hade gjort denna tur till en obekväm strapats. Nu hade vi tur med vädret och då blev turen till en fantastisk upplevelse! Man bör också vara medveten om att mörkret lägger sig tidigt och att det snabbt kan bli kyligt. Dock lockar tanken att pröva en paddling med en tältnatt den här perioden på året. Vi får bara se till att ha lite ved med oss. En brasa blir viktig både för värme och ljus.